AlexandraWedebrand

Jag har alltid gillat alla hjärtans dag. Trots att jag aldrig förr har haft någon speciell att dela just denna dag med. Jag tycker att det är trevligt att folk anstränger sig lite inom ämnet kärlek. Visa uppskattning till människor man älskar, som man allt för sällan. Tycker det är tråkigt med folk som bara trackar ner på denna dagen och tycker den är överdriven.

Idag är jag och min kärlek på olika håll, men vi myste till det i helgen i stället. Jag måste bara säga det, inte för att skryta.. men jag har lyckats få världens bästa man. I torsdags, precis några minuter efter jag stigit innanför dörren drar han fram en stor och vacker bukett med 10 st feta, vinröda rosor. Får se om jag får upp någon bild på dem.
I fredags efter jag och min syster hade jobbat halvdag så gick jag hem till honom för att äta lite. När jag kom hem tappade han upp ett varmt bubbelbad åt mig, släkte ner och tände fullt med ljus och med luktolja så hela badrummet luktade gott och spelade lugn musik i bakgrunden som jag gillar. Medan jag badade gräddade han våfflor till oss. Efteråt hade han lagt fram lite myskläder på sin säng som jag fick låna av honom eftersom han tänkte att det inte var så mysigt för mig att sitta i mina arbetskläder. Myste ihop oss i soffan och åt framför en film och sedan hämtade han fram hjärtanchips (som jag ääälskar). Vilken man! Detta passar mig så bra! Han verkligen skämmer bort mig fullständigt! Han är ju för go!

Ikväll hade vi Löööv-partaj i en utav villorna. Världens mys! Bilder och mer om det kommer förhoppningsvis imorn (torsdag?, Fredag?)!

PUSS!

Japp. Så är läget. Förkyld som en gris och grejer är jag. Ogilla. Men jag är glad. Nu när jag skriver detta iaf.

Under den senaste veckan har det känts som att jag har tonvis med "need to do"s hängande över mig. Både stora och små saker, mer eller mindre viktiga, viktigt i nuläget eller i framtiden osv osv. Allt samlades i en hög och bestämde sig för att tortera min hjärna på en och samma gång. Paniken som bildas i mig är jag inte vän med. Det värsta är att många av grejerna vet jag att det löser på ett eller annat sätt, men ändå går jag runt och tänker och oroar mig för det. Hur dumt som helst. När så många saker lagras på hög är det svårt att veta vart man ska börja. Tänker att man bör göra det allra viktigaste först som ligger i närmsta tiden, men så finns ju de grejerna som jag vet kommer bli otroligt jobbiga om kanske 2 dagar om inte längre, så då vore det klokt att fixa det i förväg så man slipper känna samma skit då med. Något som är himla dumt som jag är duktig på med är att gå runt och oroa sig och tänka på saker man måste göra, när man inte kan det. Som till exempel när vi var borta och spelade i helgen tänkte jag ständigt på allt jag behövde göra när jag kom hem och hur mycket som kommer skita sig. Värdelöst och otroligt korkat. Jag vet egentligen bättre än så. I vissa lägen kan man inte göra något åt det just i det tillfället, så då är det dags att släppa de tankarna för stunden. Jag är duktig på att veta rätt men inte göra rätt.

Jag är en list-människa. Jag gör listor om allt! Även om detta gjorde jag 3-4 st listor som jag har koll på vad det är jag måste göra, sedan kryssar av successivt. Nu har jag mest följt en lista jag skrev i min almanacka. Längst ner i hörnet hittade jag ett litet citat som jag tyckte kunna tänka in ganska bra in i min situation. "Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör". Jag tänker att "ondskan" är alla mina panik, stress, press-tankar som bara får mig att må dåligt. Det "goda" är vad jag gör av det. Låter jag ondskan segra och få mig må dåligt eller kämpar jag mig igenom skiten och försöker reda ut mina tankar och stress-moment så jag kan släppa allt sen? Jag kämpar.

Min ToDo-lista för denna veckan hade jag 18 punkter. Just nu har jag endast 2 ofärdiga.
* Jag började med att sålla ut det som jag kunde tänka mig att skjuta på framtiden. Det som ärligt talat inte behövdes göras just denna veckan, som till exempel vissa beslut som visserligen är viktiga och som behövs fattas, men inte behövs göras just nu.
* Jag började planera in när jag kunde göra vissa grejer, såsom teoriläxa som jag kan göra på tåget hem till Nybro i helgen.
* Jag pratade med personer som vissa punkter jag hade som de var kopplade till, och löste de problemen.
* Jag bestämde mig för att sluta grubbla och bara bestämma och hålla fast vid mitt beslut.
* Jag försökte ta mig igenom vissa punkter med att göra mitt bästa för att göra dem så roliga som möjligt.
* Jag bestämde mig för att bara ta tag i det värsta.
* Jag tvingade mig själv att sluta tänka på sånt som jag inte kan göra något åt just nu.
* Jag helt enkelt bestämde mig att skita i vissa grejer, för att må bra.

Nu mår jag bra. Allt löser sig på ett eller annat sätt.
Jag ska hem i helgen, och jag ska känna frid.

Jag fick frågan vad som har varit topp och bott för mig år 2011. Bott - början av året. Topp - mitten och slutet av året.

Året började riktigt dassigt. Livet var tufft och och sög ganska rejält på många olika plan. När försommaren kom blev året bättre. När sommaren kom blev det fantastisk. Jag har Marcus att tacka för det. Han gjorde mitt år helt enkelt. Han gjorde mitt år oförglömligt. Det blev ett år som kom att påverka resten av mitt liv.
Jag började även på folkhögskola i Glimåkra, dvs att jag flyttade till Skåne. Det var svårt. Särskilt att vara ifrån Marcus och min familj. Men det blev en tid som jag fick bli mer självständig och fick växa och testa vingarna ännu en gång. Något jag är tacksam för.

Ser fram emot detta nya året. Händelserna kommer gå i ett. Men jag trivs med tanken på det. Jag ska gå klart Glimåkra. Jag ska ut och turnera en himla massa. Jag ska till USA. Jag ska förhoppningsvis till fjällen. Jag kommer gifta mig (HUR galet är inte det?!). Jag ska bli någons fru. Jag ska flytta. Jag ska på på bröllopsresa. Jag ska hitta ett jobb. Jag ska bygga ett hem och ett liv. Osv osv. Detta plus mycket mer. Galet.

2012 blir årens år.

Hej och hå va tiden rullar på! Det har hänt så mycket senaste tiden så jag har inte riktigt haft tid att skriva om allt här, men jag har i alla fall massa bilder ifrån afro-konsert, julfest mm som jag tänker lägga upp så småningom, samt svara på en fråga angående hur frieriet gick till :) Håll till godo!

Nu har jag i alla fall landat hemma i mitt kära Nybro. I onsdags kom jag hem och först överraskade min älskade och sedan myste med familjen. Känns skönt att vara hemma. Igår hade hade jag och min fina mamma en mor&dotter-dag i Kalmar då de sista julklapparna inhandlades. Idag har Marcus farit iväg till Mörlunda för att fira jul med hans familj. Vår sista och första jul isär.

Jag älskar julen. Alla ljusen, dofterna, musiken, smakerna osv. Julen är en tid att mysa. Att hitta lugnet i stormen. Att försöka hinna njuta i allt julstök och stress. Att spendera tid med nära och kära. Att se tillbaka och minnas alla guldkorn från året som gått och se fram emot de nya i det kommande året. En tid att försöka må bra helt enkelt. Det känns lite halvt svårt nu för tiden just för det är så mycket som behövs fixas vid juletid. Men det är just därför man ska anta den utmaningen och verkligen försöka koppla av och njuta mitt i allt. Det blir en så mycket bättre jul då. Tro mig.

Min jul kommer spenderas med närmaste feta släkten på pappas sida. Mys. Vad händer för er i jul?
Hoppas ni får en jättemysig jul nu och ta hand om varandra :) Gör något för någon annan som du tror att denne uppskattar och blir glad av.

God jul!
Ciao!

Fick en fråga i en kommentar här på bloggen, förra veckan:


Anonym: Kan du inte berätta om hur Marcus och du träffades?:) hela historien om hur det blev kärlek? Hur känns det att gifta sig så ung?


Oj va roligt! Sånt här uppskattar jag! Så självklart kan jag det!! :) Kan ju förvarna att det kan bli lite mycket text.. ;)


Man kan lite lätt säga att Marcus och jag träffades genom gemensamma vänner. Första gången jag träffade Marcus (som jag kommer ihåg, men har tydligen setts fler gånger tidigare), var en dag i början av sommaren förra året. Han hade tagit sig ner till Nybro för att hänga lite med sina vänner här, och på kvällen så grillade de hemma hos oss där jag också befann mig. Kan ju inte precis säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade absolut inga tankar på att han kanske var mannen i mitt liv. Visst, jag tyckte att han var snygg, men jag hade verkligen inte tankarna åt det hållet nånstans. Det var ett typiskt exempel på att "notera utan att värdera". Ny människa i flocken. Kul snubbe. Trevligt, trevligt. Inget mer än så. Därefter träffades vi på Nyhem, också genom gemensamma vänner. Men fortfarande inga mer tankar på något. Vi blev vänner på fb, msn, bytte mobilnummer, och pratade väldigt mycket och lärde känna varandra. Det blev så roligt och intressant att prata med honom. Han var, likasom jag, en "tänkare". Han tänkte mycket om mycket och det blev roligt att diskutera och prata om allt möjligt med honom. Snacket flöt på som aldrig förr, och oftast rann tiden iväg ganska duktigt när vi pratade, och man fann sig själv sitta där mitt i natten och fortfarande prata med den här himla människan som av en ren slump hade klivit in i ens liv. Han blev sakta men säkert min bästa vän. Jag kunde prata men han om allt och litade på han till 100%. Han blev en trygghet i mitt liv som jag på något sätt visste att jag skulle få behålla livet ut.

Tiden gick, men inga gnistor kom. Men när det började bli vår hände det något. I maj hade vi en ungdomskonferens i vår kyrka, och då skulle både han och jag delta i bandet. Han på elgitarr och jag på sång. Vi övade varje helg i några veckor inför konferensen, vilket vill säga att han åkte ner till Nybro varje helg och man fick chansen att umgås lite mer. (En parentes för er som inte har fullt så mycket koll, Marcus kommer från ett litet ställe som heter Mörlunda som ligger 8-9 mil ovanför Nybro). Under den här tiden började jag se Marcus på ett annat sätt som jag inte hade gjort tidigare. Något började gro. Jag har fått veta i efterhand att så var fallet för han också, fast angående mig. Under själva konferenshelgen var förvirringen total i min lilla hjärna. Jag kunde inte sluta tänka på Marcus. Varför? Började jag få känslor för han? Hur kunde detta hända? Men vad det än var så var det inte lönt, tänkte jag. Finns ju ändå ingen chans i världen att han skulle bli intresserad av en sån som jag. Men ändå fortsatte han att röra till det i hjärnan för mig.


Helgen efter åkte han upp till Örebro, där han förmodligen till hösten skulle flytta och stanna där i ca 3 år för att plugga. Behöver jag änns säga att detta gjorde mig fruktansvärt ledsen? Det är aldrig lätt när en sån nära vän flyttar såpass långt bort. Jag hade låtit bli att höra av mig till han under helgen för jag ville inte störa. Jag hoppades verkligen att han skulle hata allt där uppe, så att han inte skulle flytta.
Måndagen därefter i skolan smsade jag med han och undrade hur det hade varit. Jag berättade även att jag tyckte att det var lite jobbigt med att han skulle flytta. Jag inbillade mig att han skulle flytta upp dit, älska allting där, få ett nytt liv, nya vänner, hitta någon ful tjej som han skulle bli lycklig med, och glömma bort mig.. Till svar på detta sa han att jag hade alldeles för stor plats i hans hjärta för att han bara ska försvinna. Och att jag var typ den enda anledningen till att Örebro inte kändes hundra.
Där brast det för mig. Tårarna sprutade och det gjorde både psykiskt och fysiskt ont i mig. Detta var något helt nytt för mig. Jag förstod inte vad som hände och varför det hände. Det var där någonstans mitt i alla tårar min bästa vän fick banka vett i skallen på mig och fick mig att verkligen inse att jag faktiskt var kär i Marcus. Något jag ständigt hade försökt att dölja, trycka undan och förneka, som jag nu fick erkänna för mig själv. Detta gjorde mig inte precis mer glad. Min fakta var att jag hade blivit kär i min bästa vän som jag aldrig i livet kunde tänka mig känna desamma för mig, dessutom skulle han flytta ca 5 timmar ifrån mig och bo där i 3 år. Toppen. Mitt läge kändes hopplöst tyckte jag. Det var ju dömt att misslyckas. Om det skulle hända något mellan oss skulle det bara bli ännu jobbigare eftersom han skulle flytta till Örebro och jag till Glimåkra, och jag skulle nog inte kunna stå ut med avståndet (separationsångest). Jag älskade Marcus för den person han var. Han var min bästa vän och jag kan inte beskriva hur mycket han betydde för mig, hur viktig han var i mitt liv och hur mycket jag tyckte om honom. Men jag ville verkligen inte vara kär i han, jag trodde bara att jag skulle bli sårad och vår vänskap förstörd. Det var nog detta som kallades "olyckligt kär", tänkte jag.

Hade mått lite för dåligt av tidigare relationer jag haft. Efter att min förra relation sprack, nådde jag min gräns. Jag hade fått nog av pojkar. Jag orkade inte med att bli sårad igen. Jag bad till Gud att jag skulle hitta min Mr Right, och att jag inte skulle behöva bli sårad igen eller vara osäker. Utan känna en trygghet av att vara säker på att det skulle vara rätt person för mig. Att jag bara skulle veta. Att jag skulle vara säker. Att det skulle kännas rätt i både mage, hjärna och hjärta. Det gjorde det med Marcus.


Helgen efter. Vår gemensamma vän fyllde år och vi åkte ett gäng ner till hennes stuga i Karlskrona och stannade där över helgen. Han var med. Jag visste inte va jag skulle ta mig till. Försökte agera normalt medan det pågick ett krig inombords. Jag ville prata med honom om det. Men kunde inte. Jag hade alltid prat med honom tidigare om killar och känslor. Han var mitt bollplank. Men nu då? Jag kunde ju knappast prata med han om han? Det gick inte. Till råga på allt så kunde han se på mig att det var något..
Men under helgen så skapade han "kanske'n?" hos mig. Han gjorde grejer och sa saker som jag tänkte att så här borde han nog egentligen inte ha gjort eller sagt i vanliga fall.. om inte... Nej! Inte skulle han ha känslor för mig! Det funkar liksom inte. Det är ändå ingen idé. Han ska flytta. Bort med tankarna!! Men han fortsatte att röra till det i huvudet för mig.

Precis i slutet av den helgen funkade det inte för mig. Han hade rört om tillräckligt och jag kände att jag var tvungen att berätta. På gott eller ont. På ett eller annat sätt. Fast jag vågade inte riktigt för jag var rädd för hans reaktion eftersom jag inte trodde att den skulle bli vad jag hoppades på. Så mitt i natten precis efter han hade släppt av mig började en lång sms-konversation som förändrade allt. Det som jag inte trodde skulle vara möjligt, var det. Det kändes overkligt. Jag var lycklig.


Efter det tog det inte så lång tid innan vi blev tillsammans. En och en halv vecka efter åkte han ner till mig för att vi skulle ha en mysig dag i Kalmar. En dejt, så att säga. Där på muren vid Kalmar slott, tog vi ett gemensamt och framför allt väldigt bra beslut som vi lovade att aldrig ångra.


Nästan redan när jag blev tillsammans med Marcus visste jag att han var den rätta för mig. Den där bönen jag bad till Gud, om och om igen.. Att jag bara skulle veta, att jag skulle vara säker. Att det skulle kännas rätt i både mage, hjärna och hjärta. Det var så om Marcus. Något nytt fanns i mig som aldrig hade varit där förut. Jag har varit kär innan, men detta var på en helt annan nivå som jag inte hade befunnit mig på tidigare. Det fanns ett slags lugn i mig. En känsla av att jag hade hittat hem. Hittat rätt. Jag kände mig trygg. Låter fånigt, men jag kände mig hel. Han kompletterade mig.


Hur det känns att gifta mig så ung? Det går inte beskriva exakt, men det känns underbart. Jag vill inte fokusera allt för mycket på att jag just gifter mig ung. Visst, jag gör ju det, men det är verkligen inte det som det ska handla om. Jag gifter mig för att jag älskar Marcus och jag vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Många tycker säkert att vi borde vänta några år tills jag blir lite äldre.. Men varför? Varför kan folk inte se mig som en ung vuxen som är redo att gifta sig, redan nu? Jag känner mig redo. Det hänger mycket på ens partner tycker jag. Om det inte hade varit Marcus så tror jag knappast att jag skulle känna mig så redo för att gifta mig. Det är ett stort steg, det är det. Men jag känner mig trygg i det. Vårt äktenskap kommer vila i Guds händer och jag tror att det kommer gå jättebra. Vi lär oss så länge vi lever. Att jag gifter mig ung är bara ren tur ser jag det som. Att jag lyckades hitta kärleken så tidigt i livet och veta att det är rätt. Jag vill gifta mig, och det vill Marcus med. Så varför ska man då vänta när man av hela sitt hjärta verkligen vill och är helt säker.

Jag känner på mig att jag kommer älska livet som fru, och jag älskar tanken på en framtid med Marcus.

Något som förvånar mig ständigt är att tiden går så fort. Imorgon är det tydligen torsdag. Var det inte det igår?? Det betyder alltså att det var en vecka sen jag åkte hem till Nybro.. Vilket betyder att det är helg snart igen. Galet. Idag kom jag fram till att vi slutar om två veckor. Det var 16 veckor sen vi började här. Nu har vi alltså gått halva tiden. Hösten har passerat, nu går vi in i vintern. Snart är det vår sen kommer sommaren och då slutar vi. Detta deprimerar vissa här. Inte mig. Jag tror på idén med att sluta när man har som allra roligast, eftersom det är det man oftast kommer ihåg mest sen i framtiden. Jag tror knappast att vi i klassen kommer tappa kontakten efter vi slutat.

Nästa år kommer bli årens år för mig. Våren kommer snurra på som bara den. En blandning mellan fullt med spelningar runt om i Sverige, USA under halva mars, påsklov uppe i fjällen, fullt upp i skolan osv. Sen kommer en sommar. Direkt när man flyttat hem ska man ut och jobba,  folk tar studenten, jobba med huset, förbereda, förbereda, förbereda och göra en massa andra grejer som alltid händer på sommaren, däribland hinna fylla 20. Därefter kommer hösten. Men den lilla tiden mellan sommaren och hösten.. Då ska jag bli fru. Kära nån. Min eviga dröm slår in. Jag blir den lyckligaste människan i världen. Jag ska få starta ett liv tillsammans med mannen i mitt liv som jag älskar mer än jag någonsin kan beskriva. Fantastisk bröllopsresa i ett paradis på det med! Bra början på hösten kan man säga. Sen ska jag lyckas flytta, igen. Därefter börjar det verkliga livet. Då är jag fru, har ett eget hem och ska ha ett jobb så man kan försörja sig.

Innan man hinner blinka är det vinter igen. Tokigt. Men nu för tiden har jag inte panik för att tiden går. Jag älskar det.

 

Dags att sova.

God natt!

Sen i början/mitten av september har jag varit sjuk fram och tillbaka ända fram tills nu ungefär (med ett kort uppehåll i ca en och en halv vecka). Det har dassat ner mig ganska rejält. Ni vet, när man vill men inte har orken till att göra något och blir nästan för lat för att anstränga sig. Mestadels i sociala fall. Man börjar känna sig som en ensam individ vid sidan om alla andra, 7 steg bakom. Man stänger in sig i sig själv och inbillar sig fullt med grejer som man egentligen förstår är hur puckade saker som helst och att det inte stämmer. Helt plötsligt märker man att man inte känner igen sig själv längre. Var är den genuint glada, spralliga, spontana och positiva Alexandra? Nu känns det nästan som att jag beter mig som att jag är blyg, tråkig, kryper längst väggarna, asocial, märks inte så mycket osv. Ju längre tiden har gått nu, desto mindre Alexandra är jag. Jag känner inte igen mig själv. Alla här har ingen aning om hur det riktiga Alexandra är.

Något som påverkat fruktansvärt mycket att jag känt mig ensam, är att jag är den enda i klassen som bor ensam gosplare i en villa. Kompet har eget hus och kören är utspridda på 3 st villor med 6 rum i varje. Räknar man matten rätt inser man att det blir en för mycket. Guess what, det är jag som är "en för mycket". Jag blev den som inte fick plats. Resten av klassen bor tillsammans, förutom jag. Jag bor i en så kallad blandvilla med 4 stycken andra tjejer ifrån en annan klass ist. Tjejerna är jättegoa, men det blir absolut inte samma sak nånstans. Jag hade levt i tanken med att bo så som dom andra i klassen gör, hela förra året när Pauline gick här. Så som det blev nu hade jag inte änns föreställt mig kunna hända. Från början såg jag inga problem med det. Då var det bara att springa över till någon annan villa om man ville ha umgänge. Men tillslut känner man sig som en ständig gäst och i vägen. Det känns inte normalt nånstans och det känns som att man ständigt trycker på. Det är svårt att förklara. Men tillslut så går man helt enkelt inte över till de andra längre.

Jag är egentligen en sån som inte alls har några problem med att t.ex springa över till någon annan villa och hänga. Det brukar vara jag som kommer på roliga idéer och grejer att göra. Jag är den dära spontana och lite halvgalna tjejen som älskar äventyr och bus i alla dess former. Jag vill vara där när någonting händer och jag är inte direkt den som backar eller drar sig undan i första taget. Jag älskar livet och vill göra mitt bästa för att må så bra som möjligt och göra folk runt omkring mig glada. Att skratta är mitt största intresse och jag söker ständigt saker som gör att jag blir glad. Jag är den som försöker se något positivt i allt och göra bästa av situationen.

Nu har det känts som att jag har blivit en helt ny Alexandra.

Så i stället för att vara utåt och framåt och allmänt social, så har det automatiskt blivit så att jag har suttit ensam på mitt rum och pysslat med någonting själv ist. Samtidigt som jag har tänkt. Det är ju bra att tänka, kan endel tycka. Men om jag ska vara ärlig så är det inte alls bra nånstans.
* För det första, 3 månaders av bara Alexandra-tänk&funderingar när hon känner sig ensam, gör inte livet lättare precis eftersom tankarna oftast går emot henne.
* För det andra, ingen mår bra av att vara ensam eller känna sig ensam under en sån lång tid. Människan är inte gjord för att vara ensam, särskilt inte jag.
* För det tredje, Eftersom längtan efter pojken och familjen ständigt är på högsta grad, resulterar det i att man blir fruktansvärt ledsen.

Allt det ledde till att jag blev väldigt osäker på mig själv och självförtroendet och självkänslan har sjunkit till ca -8. Förvirringen var stor när jag först insåg att jag inte kände igen mig själv längre, och jag blev fruktansvärt ledsen eftersom jag hatade mitt nya "jag". 

Ni vet det där när man till utsidan ser ut att må bra. Man ler och nickar och säger att allt är fint när folk frågar, och försöker övertala alla andra att allt är okej. Men inuti bränner det och det känns som att man fräts bort sakta. Den man egentligen försöker övertala, är sig själv.

Allt detta är verkligen ingen annans fel än mitt. Ingen har ju vetat om något. Jag, mitt nöthuvud, har valt att hålla allt för mig själv. Det är jag som har dragit mig undan. Det är jag som inte har lydigt mitt sunda förnuft om att jag tänker tokigt. Stupid. Till vilken nytta skulle det va bra för? Lätt att vara klok i efterhand.
Att gå och tro att folk är tankeläsare och att de ser igenom mina små lögner om att allt är okej, är en rätt så korkad tanke. Min familj kan göra det. Men människorna här har inte känt mig i 19 år. De vet inte hur jag fungerar.

Det är bara jag som kan förändra situationen. Dags att växa. Få tillbaka styrkan och självförtroendet. Inse läget och göra något åt det. Allt sitter endast i mitt lilla huvud, och det är bara jag som kan kontrollera det. Det är upp till mig att ta mig samman och lyfta på arslet och gå ut och göra skillnad.

Jag är en sån som alltid tänker och lever efter "Det kommer bli bra, oavsett vad. Allt kommer lösa sig, för att i grund och botten är allt egentligen bra. Allt som krävs är att kämpa och hålla ut så lönar det sig nästan alltid." Jag är inte en sån som ger upp helt enkelt. Särskilt inte i tuffa tider. Been there, done that. Men jag har alltid tagit mig igenom det, och alltid fått bra resultat just för att jag har kämpat och haft tro. Det har gjort mig stark, och gett mig erfarenheter för livet. Jag har fortfarande tro att jag kommer älska livet här, trots att det har varit kämpigt i stort sätt hela tiden fram tills nu. Jag kommer förmodligen se tillbaka på detta året och tänka att det kan nog ha varit ett av mina allra bästa år. Delvis för att jag kommer ha lärt mig så otroligt mycket av det.

Något av det allra vackraste jag vet är blandningen mellan sol och frost. För ett par veckor sen besökte frosten oss här i Glimåkra, och solen gjorde sitt för att visa att livet är vackert.

 

Jag beslutade mig för att ta en liten promenad i våra vackra skogar med sällskap av kameran.

Sol, jag älskar dig.

Kvällen bjöd på vackra färger utanför mitt fönster.

 

Detta gör mig lycklig.

Barar för att jag har världens finaste pappa på hela jorden och han förtjänar det allra bästa. Du är guld värd.

Älskar dej pappsi!

Yes, it's true. I am a litle bit sad. Ikväll var det någon Mårten gås-middag på min skola som tydligen är något av en skånsk tradition. Men det innebär iaf att alla i skolan klädde upp sig och gjorde sig riktigt fina och gick ner till skolan där man blev bjuden på gås-middag. Vad mer för festligheter som hände under kvällens gång vet jag ej.

Detta är något jag skulle tyckt va jättekul att gå på och har sett fram emot det. Men jag är fortfarande i Nybro och är sjuk.

Lite ledsen blir man när man ser bilder på fb och önskat att man vore där. Det är inte varje dag festligheter som sådana händer. Suck. Aja, vad gör man?

MEN nu är det ju en sån himla tur att jag har en så otroligt bra och fin hane som Marcus!! Idag efter han hade åkt iväg till jobbet skickade han ett sms till mig och sa att vi skulle ha en egen gåsamiddag ikväll. I M&A-stil i form av att han bjöd mig på pizza, cola och chips och sitta och mysa i hans soffa framför Foo Fighters-dvd han precis köpt och ha en riktigt mysig kväll bara han och jag. Bara för att muntra upp mig. Precis vad jag behövde! Behöver jag änns säga hur mycket jag älskar honom?
Han är allt bra för mig.

Tack.

Om jag ska va ärlig så har den senaste tiden sugit ganska rejält för mig. Men! Gud hör bön, och även om man inte tror det och allt känns surt och hopplöst, så finns Han där för en hela tiden. En trygg och stabil grund att luta sig tillbaka mot.

Men som sagt har den senaste tiden inte varit min bästa precis. Många orsaker. Men med positiv framtidstro och tillit till Gud, så löser sig allt. Gud hjälper en på olika sätt. T.ex ibland så sänder han änglar för att hjälpa. Han använder människor som sina händer. Det gjorde Han i mitt fall. Han använde mina fina vänner här, och gav mig mod att öppna mitt hjärta för dem. Detta ledde till att jag somnade med ett stort leende på läpparna, och vaknade upp nästa dag nästan som en helt ny människa. Jag var lycklig. Hela jag kändes lättare på något sätt och jag var så glad!

Jag tror att det var Gud som var och petade i hela situationen. Dels att jag fick lära mig att lita på folk ännu mer och märka att det är okej att visa sig svag och blotta sig själv genom att öppna sitt hjärta på de viset. Genom att jag tog mod till mig gjorde även de andra det och vi alla lärde oss nya saker om varandra som vi aldrig kunnat ana innan, och vi kom också närmre varann. Detta hjälpte mig oerhört mycket, och gjorde skillnad i mitt liv. Ensam är inte alltid stark.


En till grej. Min älskade fina Marcus är häääär!!! :D Kom igår kväll och stannar till måndag morgon. LYCKA!!! Hjälp va jag har saknat denna underbara människa. Att någon kan betyda så mycket i ens liv, är helt ofattbart egentligen. Jag älskar det! Han är min framtid, och jag känner mig så trygg med mitt beslut att dela resten av mitt liv med Han! Alla borde få ha varsin Marcus! Då skulle det nog bli fred på jorden tror jag.

 

Ni vet vad jag menar.

Ni är fina!

 

Förlovad i en månad.

Jag älskar Dig mer och mer var dag som går.

Jag ser fram emot vår framtid tillsammans.

Jag saknar Dig..