AlexandraWedebrand

Sista inlägget för i år :) Imorgon är det 2011. Helt galet! Och jag som precis hade börjat vänja mig vid att det heter 2010 X)

Mitt 2010 har varit fantastiskt :)
Men topp-3 på året var definitivt 2 veckors semester med familjen + mormor & morfar, ner till mitt älskade Gran Canaria i början av året (kan det bli en bättre start på ett nytt år?), 2 fantastiska veckor kör-resa till Ukraina i somras (något jag aldrig kommer glömma, och något som har gjort skillnad i mitt liv, och betytt välldigt mycket för mig) och att jag blev tillsammans med min bästa vän (kunde ju inte bli bättre?!).

Nu när jag tänker till så har jag faktiskt lärt känna väldigt många nya detta året :]
personer som jag är väldigt tacksam över att jag träffat, personer som jag tänker behålla i mitt liv, personer som jag har blivit väldigt tajt med, personer jag ser upp till, personer som gjort förändring i mitt liv och personer jag sent kommer glömma.

Jag har faktiskt haft ett otroligt bra år. Jag har kommit långt, särskillt när jag jämför med förra och förrförra året. Det har bara blivit bättre och bättre helt enkelt.

Jag hoppas att nästa år kommer vara minst lika bra, om inte bättre! Jag tror och hoppas på att nästa år blir bättre, för jag har så mycket att se fram emot med 2011 :) Dels för att jag tar studenten, och hoppas på att jag kommer in i Glimåkra :)

Lucia igår. Det är lika med trötta esteter och mutare (musiktillägget). Full rulle hela dagen med föreställningar och övningar och projektdagar. Tidiga mornar och sena kvällar. Man blir äckligt trött, men himmel va jag älskar hela skiten! :D
Det är något särskilt med lucia, det är så fruktansvärt mysigt! Man lär känna fullt med folk som man bara ser hela tiden i korridorerna. Nu öppnar sej folk mer och tänker inte på att man faktiskt inte känner varandra :) Loveit!

Vi skulle mötas i kyrkan kl 6 för att värma upp och klä om, för att första föreställningen skulle dra igång vid 7.
Jag och Jacob tog 5.16-tåget, = brutalt trött! men en varm och helt tom kupé var uppskattad iaf :)

kl 7 drog första föreställningen igång för allmänheten. Mysigt värre! Nästa var kl 8 och det var för Katedralarna. Hmm. Jag kände mej faktiskt ganska stolt över mig själv för att jag inte hade satt mej ner nån gång under föreställningarna :) de tidigare två åren har jag fått sätta mej ner lite titt som tätt för att jag hållit på att svimma pga att jag knappt fått något syre mm, så de har susat i kupan ganska rejält. (och nej, jag är inte allmänt dålig för att jag inte klarat av att stå upp stilla i ca en timme och sjungit och haft 155 ljus runt omkring mig som tar allt syre och 155 sjungandes elever som också vill ha det lilla syret som finns kvar. Folk sätter sig ner hela tiden, men det syns inte eftersom vi är så många, och det är de vi blir tillsagda att göra om de snurrar)

Efter de två föreställningarna hade vi en "liten" break (typ sisådär 7-8 timmar), som det förmodligen är tänkt att man lite lätt ska kunna traska hem och sova och äta lite. Men det är inte så lätt att bara traska hem om man bor 50 min med tåg därifrån. Men vi åkte hem iaf. Och ca 4 timmar hemma till att spendera med att sova och äta, gjorde nytta!

Tillbaka till kyrkan, och dags att kötta igenom 4 till föreställningar.
Allt rullade på som det skulle, tills precis innan näst sista föreställningen då jag och 4 st mer tjejer råkade ut för en lite hiss-incident.. (A)
ENJOY!

10 min innan näst sista föreställningen, bara sista checken i spegeln innan showtime..
Det skulle vi aldrig gjort!
5 tjejer, fast i en pytteliten hiss på ca 4 kvadratmeter, i ca en halvtimme..


Jag och Sara skulle precis springa in i kyrkan för vår näst sista föreställning. Fast vi skulle bara kika in i hissen för en liten titt i en av de få speglarna som finns i huset där vi bytte om. I hissen stod Klara, Hanna och Lina intryckta också, och hade förmodligen samma tanke som vi hade.

Efter vi kommit in och började trängas om spegeln så gick hissdörrarna igen och vi började åka neråt (inget konstig än så länge).
Men så händer det lite mera märkliga, hissen stannar och "hoppar" upp och ner, som om vi slog i marken om och om igen. Så höll det på ett tag, och vi försökte trycka på knapparna för att åka upp eller stanna nere på bottenvåningen där vi antog att vi var, och få upp dörren. Men självklart hjälpte inget.

Där insåg vi att vi hade fastnat. Lägligt..

Vi fick för oss att de kanske var både någon nere och uppe som försökte trycka dit hissen (?), så vi skrek att dem skulle sluta trycka på knapparna. Men inget hände.
Sen kom Kajsa och Ullis och ropade till oss utifrån och dem fattade att vi satt fast, så dem sprang och hämtade hjälp.

Men det tog lite för lång tid tyckte vi så vi tryckte på nödalarm-knappen. Första tanken jag fick där var att nu måste väl alla tro att brandalarmet har gått och alla springer ut (alarmet lät gaaanska högt, iaf vad vi hörde inifrån hissen) haha! Men insåg att dem flesta var nog kanske redan ute ur byggnaden eftersom vi skulle börja precis då.

Efter ännu ett litet tag är det någon man som har kommit och står utanför hissen och börjar prata med oss. Kollade hur många vi var, och om vi hade gjort nått särskilt eller om det var någon som var lucia eller skulle spela/sjunga. Men det var det ju inte, så då blev det lite mer lugnt heh ;) och vi hade inte gjort något som orsakade att hissen fastnade. Han ringde några nummer fram och tillbaka för att skaffa hjälp, och även vaktmästaren kom.

Mannen som hade kommit visade sej vara Miriams pappa, och jag kan ju lugnt säga att vi alla fem totalt älskade honom efter hans lilla insatts! Han höll vårt humör uppe genom att underhålla oss med roliga historier, leka radiopratare eller nått, gjorde så att vi började sjunga mm. Stort tack till honom!!

Jag hade hela tiden haft kontakt med min mamma via sms under hela den hära tiden för jag visste att dem stod ute i kö för nästa föreställning då. Så helt plötsligt hörde jag att hon hade kommit dit också och pratade lite med oss.

Ett tag efter sa dem att de fanns lite folk där och också någon pappa som var och grejade i maskinrummet till hissen. (mina små aningar sa till mig att det förmodligen var min pappa som var där och grejade. Jag skulle inte precis bli förvånad om det var han).
Efter ett litet tag så fick dem äntligen upp dörren! och som jag trodde; det var min pappa och Magnus som hade varit där och pillat och fått upp dörren ^^

Detta kan vara det absolut roligaste under hela dagen! Hur stor är chansen liksom? 5 tjejer, fastnar i en pytteliten hiss, 10 min innan föreställning?! XD erkänn att det är lite komiskt ;)

Hade ju ingen aning om dom andra i kören fick nån info om vad som hade hänt. Men kunde ju bara ana att ryktena spred sig ganska fort, och hur dem lät vet jag ej. Men kan nog tänka mej att dom bjöd på många skratt! ^^ men det bjuder vi på!

Denna lilla händelse blir nog historia, och nånting kul att se tillbaka till. Särskilt vid lucia-tiderna :)
Minne för livet ^^

HAHAHAHAHAHA osv.. :P aja. Typiska grejer som lyckas hända mej.

Sista föreställningen fick vi iaf vara med på heh :)
FYYY VA GÖTT DET VAAR! :D den känslan alltså.. ^^
Hade mamma & pappa, Joel, Niclas, mormor & morfar, farmor & farfar som var där och kollade på mig, och Hanna som hade kollat på föreställningen innan (den jag missade) X)
Blev verkligen jätteglad att dem alla ville komma =]
Sen blev jag medplockad hem, och landade i Nybro runt halv 1. Sängen lockade nått så ofattbart!

Älskade dagen! Tack till alla som medverkade i att göra den minnesvärd <3

Min första kärlek hette (eller heter kanske man säger) Jonathan. Jag var runt den åldern när förskolan och skolan drog igång, och han var lika gammal. Hans familj och min familj umgicks väldigt mycket (gör fortfarande), och på den tiden innan skolan kände jag ju inte så många mer pojkar än han, och han var ju så himla söt tyckte jag. Så det kanske inte var så konstigt att jag blev kär i honom.
Men när jag fyllde 8 år så bestämde jag mig plötsligt för att klippa av allt min långa blonda hår. Sagt och gjort, men det tyckte visst inte Jonathan om. Har fått berättat för mej i efterhand (en himla massa gånger..) att han hade sagt att han inte älskade mej längre för att jag hade kort hår, och att han älskade bara tjejer med långt hår. Så där fick jag dissen :P och våra föräldrar har skrattat många gånger åt det. Men jag hade tydligen varit smart nog och sagt till mamma sen att om inte han älskade mitt hjärta utan att de hängde på håret, så fick de va! haha! Liten men klok var jag :)
Jonathan är fortfarande en väldigt nära vän till mej, men jag har aldrig haft såna känslor för honom mer än då. Nu är han tillsammans med en av mina bästa vänner som heter Sara, och dom har varit tillsammans i snart ett och ett halvt år nu tror jag :) Extremt sött par, och dom passar ihop som handen i handsken!

Men han var iaf min första kärlek, och det vet han :)

Okej. En liten presentation av mej själv då :)

Jag heter Alexandra Linnéa Elicia Wedebrand. Är en tjej på 18 år som bor i världens mysigaste (iaf på sommaren, enligt min åsikt) lilla stad, Nybro, ca 20 min ifrån Kalmar. Just i Nybro har jag bott nu i 4 år tillsammans med min familj, innan dess bodde vi 14 år i en ännu mindre stad ca en kvart in mot landet, Orrefors. Vi bodde i ett fint hus med toppenläge och vi trivdes verkligen! (Varför vi flyttade är en annan historia som lämnas till dem som vill höra). Men nu bor jag då som sagt i Nybro, i ett nybyggt hus som vi har byggt och ritat själva. Helt och hållet anpassat till vår familj :) *Loveit!*

Just nu går jag på mitt sista år på Estetisk-musik (med huvudinstrument piano) inne i Växjö.

Har haft ganska kämpig tid under dessa år, särskilt mitt första. Så nu är jag extremt lycklig för att jag bara har en termin kvar! woho! Ironiskt nog är det inte musik som är mitt favoritämne, utan glas & keramik som jag har upptäckt där och hållit på med nu i 2 år. Att använda händerna och skapa något helt utifrån mina tankar är extremt rogivande.
Anledningen till att jag just valde Es-musik var att jag blev tillsagd att välja ett program där jag skulle ha kul i 3 år, inte bara fullt med jobb och slit, och att jag skulle välja något som passade mina intressen. Jag gick i musikklass i högstadiet, och musiken har alltid funnits mig varmt om hjärtat, så Es-musik var mitt ända val kände jag!
Efter skolan ska jag börja med att jobba under sommaren (om jag nu hittar ett jobb..), och till våren ska jag söka till Glimåkra folkhögskola, på gospelinriktningen. Så jag hoppas att jag kommer in (minimal chans, men hoppas kan man iaf göra), och kommer gå där nästa år :) Min syster går där nu, så jag får bra reklam för stället hela tiden, och det verkar superkul!

Jag är extremt familje-kär. Min familj består av min mamma Cia (Cecilia) 41 år, pappa Roger 46 år och syster Pauline 20 år.
Dem är mitt allt. Dem är anledningen till att jag lever. Min kärlek till min familj finns inte tillräckligt ord till att beskriva. De är inte bara min familj, utan också mina allra bästa vänner. Vi har en otroligt tajt relation och vi alla väldigt lika. Jag gillar min familj.
Om man ska se vidare i min familj så har jag 9 st älskade kusiner som är utspridda i Sthlm, Uppsala, Linköping, Norge och här. Jag har även mormor & morfar och farmor & farfar, som också bor här i Nybro. Tajt relation där med! Vet inte om det är så vanligt att man står så nära sina mor-och farföräldrar som jag gör, med jag är väldigt tacksam för att dem finns i mitt liv. Dem betyder väldigt mycket för mig!

okej, nu tillbaka till själva presentationen då.. (A)

Jag är glad och sprallig, och mitt största intresse är att skratta. Jag är lite smått goofy och bjuder gärna på mig själv. Men kan även vara extremt envis och kan bli ordentligt sur.
Jag är kreativ och älskar att använda händerna och pysslar gärna när jag har tid. Jag älskar att vara spontan och gillar äventyr. Kommer från en musikalisk släkt, så det har fallit sig naturligt att musiken har blivit ett stort intresse. Mitt huvudinstrument i skolan är som sagt piano, men pga skolan så har intresset för piano utrotats. Nu har jag kommit på att jag hellre vill sjunga, men det är dock för sent att byta huvudinstrument och få lektioner. Så det är bara att stå ut helt enkelt. Men jag sjunger i en kör (Sound oj Joy) på fritiden i kyrkan som min mamma är ledare för. Jag älskar det! Kyrkan tillhör också ett av mina intressen, eftersom jag är kristen. Annars är väl familjen, vännerna och pojken mina största intressen.

Nu får det vara nog :) Det finns mycket mer om mej, men that's it for now.

Ciao!

Så himla kul! Var bara tvungen ^^ ENJOY!




Jag är hemskt ledsen men han finns inte... se bara.

Det finns omkring 2 miljarder barn på jorden.
Men nu vill ju tomten inte besöka muslimer, hinduer, judar eller buddhister, vilket reducerar antalet till 15% eller 378 miljoner.
Med ett världsgenomsnitt på 3,5 barn per hushåll är det sålunda 108 miljoner hushåll att besöka, om vi kan anta att det finns minst ett barn i varje hem.

Jultomten har på grund av jordens olika tidszoner och rotation cirka 3,5 timme på sig att jobba, om vi antar att han reser västerut, vilket ju blir mest logiskt.
Han besöker sålunda 967,7 hem per sekund. Det betyder alltså att för varje kristet hem med minst ett snällt barn, har tomten cirka 1/1000 sekund till att parkera släden, springa ut och hoppa ner genom skorstenen, dela ut julklappar, hoa 3 gånger, klämma 2 snapsar, upp genom skorstenen, i släden och iväg till nästa hus.

Om vi antar att alla hem som ska besökas är jämt fördelade är det ca 1 km mellan varje hus i genomsnitt.
Tomten färdas sålunda ca 100 miljoner km, toabesök och andra pauser räknas inte.
Med andra ord flyger tomtens släde med ungefär 1000 km per sekund eller 3000 gånger ljudets hastighet.
Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste farkost som människan hittills skapat, rymdsonden Ulysses, färdas cirka 50 km per sekund.
Som kuriosa kan nämnas att en normal frisk ren kan komma upp i en hastighet av ungefär 30 km i timmen.

Lasten i släden är ett annat intressant objekt.
Om vi antar att varje barn får klappar motsvarande 1 kg, har släden en last på 500 000 ton, tomtens vikt inte medräknad.
På land kan en normalstark ren dra ungefär 200 kilo. Även om vi antar att de speciella flygande renarna kan dra en vikt tio gånger denna, kommer inte släden ur fläcken, om inte tomten skaffar fram cirka 360 000 dragvilliga renar.
Detta kommer att ge släden en samlad vikt på ca 600 000 ton.
600 000 ton, som flyger med 1000 km per sekund alstrar ett enormt luftmotstånd.
Detta kommer att hetta upp renarna, ungefär som en meteorit som inträder i jordatmosfären.

De två ledarrenarna kommer då att absorbera en energi motsvarande 14300 trilljarder joule per sek, eller 14300 trilljarder watt.
Ledarrenarna kommer helt enkelt att brinna upp omedelbart och de bakomvarande kommer att utsättas för en ljudvallsbang och därefter själva brinna upp.
Alla renarna kommer att möta sen anfader på mindre än 4,26 tusendels sekunder, det vill säga när tomten når till sitt femte hus.

Detta är dock hypotetiskt, för då släden accelererar från 0 till 1000 km/s på 1/1000 sek, kommer alla i släden att bli utsatta för en g-kraft 17500 gånger större än tyngdkraften.
En tomte på ca 150 kg (vikten uppskattad efter existerande kopior) skulle naglas fast i bakre delen av släden motsvarande en vikt av ca 3 miljoner kg, vilket ögonblickligen skulle krossa varje ben i hans kropp och förvandla honom till en våt fläck.

Slutsatsen bör bli att om tomten någonsin levat så är han definitivt död nu.


Så jag är hemskt ledsen alla tomte fans....