AlexandraWedebrand

Fick en fråga i en kommentar här på bloggen, förra veckan:


Anonym: Kan du inte berätta om hur Marcus och du träffades?:) hela historien om hur det blev kärlek? Hur känns det att gifta sig så ung?


Oj va roligt! Sånt här uppskattar jag! Så självklart kan jag det!! :) Kan ju förvarna att det kan bli lite mycket text.. ;)


Man kan lite lätt säga att Marcus och jag träffades genom gemensamma vänner. Första gången jag träffade Marcus (som jag kommer ihåg, men har tydligen setts fler gånger tidigare), var en dag i början av sommaren förra året. Han hade tagit sig ner till Nybro för att hänga lite med sina vänner här, och på kvällen så grillade de hemma hos oss där jag också befann mig. Kan ju inte precis säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade absolut inga tankar på att han kanske var mannen i mitt liv. Visst, jag tyckte att han var snygg, men jag hade verkligen inte tankarna åt det hållet nånstans. Det var ett typiskt exempel på att "notera utan att värdera". Ny människa i flocken. Kul snubbe. Trevligt, trevligt. Inget mer än så. Därefter träffades vi på Nyhem, också genom gemensamma vänner. Men fortfarande inga mer tankar på något. Vi blev vänner på fb, msn, bytte mobilnummer, och pratade väldigt mycket och lärde känna varandra. Det blev så roligt och intressant att prata med honom. Han var, likasom jag, en "tänkare". Han tänkte mycket om mycket och det blev roligt att diskutera och prata om allt möjligt med honom. Snacket flöt på som aldrig förr, och oftast rann tiden iväg ganska duktigt när vi pratade, och man fann sig själv sitta där mitt i natten och fortfarande prata med den här himla människan som av en ren slump hade klivit in i ens liv. Han blev sakta men säkert min bästa vän. Jag kunde prata men han om allt och litade på han till 100%. Han blev en trygghet i mitt liv som jag på något sätt visste att jag skulle få behålla livet ut.

Tiden gick, men inga gnistor kom. Men när det började bli vår hände det något. I maj hade vi en ungdomskonferens i vår kyrka, och då skulle både han och jag delta i bandet. Han på elgitarr och jag på sång. Vi övade varje helg i några veckor inför konferensen, vilket vill säga att han åkte ner till Nybro varje helg och man fick chansen att umgås lite mer. (En parentes för er som inte har fullt så mycket koll, Marcus kommer från ett litet ställe som heter Mörlunda som ligger 8-9 mil ovanför Nybro). Under den här tiden började jag se Marcus på ett annat sätt som jag inte hade gjort tidigare. Något började gro. Jag har fått veta i efterhand att så var fallet för han också, fast angående mig. Under själva konferenshelgen var förvirringen total i min lilla hjärna. Jag kunde inte sluta tänka på Marcus. Varför? Började jag få känslor för han? Hur kunde detta hända? Men vad det än var så var det inte lönt, tänkte jag. Finns ju ändå ingen chans i världen att han skulle bli intresserad av en sån som jag. Men ändå fortsatte han att röra till det i hjärnan för mig.


Helgen efter åkte han upp till Örebro, där han förmodligen till hösten skulle flytta och stanna där i ca 3 år för att plugga. Behöver jag änns säga att detta gjorde mig fruktansvärt ledsen? Det är aldrig lätt när en sån nära vän flyttar såpass långt bort. Jag hade låtit bli att höra av mig till han under helgen för jag ville inte störa. Jag hoppades verkligen att han skulle hata allt där uppe, så att han inte skulle flytta.
Måndagen därefter i skolan smsade jag med han och undrade hur det hade varit. Jag berättade även att jag tyckte att det var lite jobbigt med att han skulle flytta. Jag inbillade mig att han skulle flytta upp dit, älska allting där, få ett nytt liv, nya vänner, hitta någon ful tjej som han skulle bli lycklig med, och glömma bort mig.. Till svar på detta sa han att jag hade alldeles för stor plats i hans hjärta för att han bara ska försvinna. Och att jag var typ den enda anledningen till att Örebro inte kändes hundra.
Där brast det för mig. Tårarna sprutade och det gjorde både psykiskt och fysiskt ont i mig. Detta var något helt nytt för mig. Jag förstod inte vad som hände och varför det hände. Det var där någonstans mitt i alla tårar min bästa vän fick banka vett i skallen på mig och fick mig att verkligen inse att jag faktiskt var kär i Marcus. Något jag ständigt hade försökt att dölja, trycka undan och förneka, som jag nu fick erkänna för mig själv. Detta gjorde mig inte precis mer glad. Min fakta var att jag hade blivit kär i min bästa vän som jag aldrig i livet kunde tänka mig känna desamma för mig, dessutom skulle han flytta ca 5 timmar ifrån mig och bo där i 3 år. Toppen. Mitt läge kändes hopplöst tyckte jag. Det var ju dömt att misslyckas. Om det skulle hända något mellan oss skulle det bara bli ännu jobbigare eftersom han skulle flytta till Örebro och jag till Glimåkra, och jag skulle nog inte kunna stå ut med avståndet (separationsångest). Jag älskade Marcus för den person han var. Han var min bästa vän och jag kan inte beskriva hur mycket han betydde för mig, hur viktig han var i mitt liv och hur mycket jag tyckte om honom. Men jag ville verkligen inte vara kär i han, jag trodde bara att jag skulle bli sårad och vår vänskap förstörd. Det var nog detta som kallades "olyckligt kär", tänkte jag.

Hade mått lite för dåligt av tidigare relationer jag haft. Efter att min förra relation sprack, nådde jag min gräns. Jag hade fått nog av pojkar. Jag orkade inte med att bli sårad igen. Jag bad till Gud att jag skulle hitta min Mr Right, och att jag inte skulle behöva bli sårad igen eller vara osäker. Utan känna en trygghet av att vara säker på att det skulle vara rätt person för mig. Att jag bara skulle veta. Att jag skulle vara säker. Att det skulle kännas rätt i både mage, hjärna och hjärta. Det gjorde det med Marcus.


Helgen efter. Vår gemensamma vän fyllde år och vi åkte ett gäng ner till hennes stuga i Karlskrona och stannade där över helgen. Han var med. Jag visste inte va jag skulle ta mig till. Försökte agera normalt medan det pågick ett krig inombords. Jag ville prata med honom om det. Men kunde inte. Jag hade alltid prat med honom tidigare om killar och känslor. Han var mitt bollplank. Men nu då? Jag kunde ju knappast prata med han om han? Det gick inte. Till råga på allt så kunde han se på mig att det var något..
Men under helgen så skapade han "kanske'n?" hos mig. Han gjorde grejer och sa saker som jag tänkte att så här borde han nog egentligen inte ha gjort eller sagt i vanliga fall.. om inte... Nej! Inte skulle han ha känslor för mig! Det funkar liksom inte. Det är ändå ingen idé. Han ska flytta. Bort med tankarna!! Men han fortsatte att röra till det i huvudet för mig.

Precis i slutet av den helgen funkade det inte för mig. Han hade rört om tillräckligt och jag kände att jag var tvungen att berätta. På gott eller ont. På ett eller annat sätt. Fast jag vågade inte riktigt för jag var rädd för hans reaktion eftersom jag inte trodde att den skulle bli vad jag hoppades på. Så mitt i natten precis efter han hade släppt av mig började en lång sms-konversation som förändrade allt. Det som jag inte trodde skulle vara möjligt, var det. Det kändes overkligt. Jag var lycklig.


Efter det tog det inte så lång tid innan vi blev tillsammans. En och en halv vecka efter åkte han ner till mig för att vi skulle ha en mysig dag i Kalmar. En dejt, så att säga. Där på muren vid Kalmar slott, tog vi ett gemensamt och framför allt väldigt bra beslut som vi lovade att aldrig ångra.


Nästan redan när jag blev tillsammans med Marcus visste jag att han var den rätta för mig. Den där bönen jag bad till Gud, om och om igen.. Att jag bara skulle veta, att jag skulle vara säker. Att det skulle kännas rätt i både mage, hjärna och hjärta. Det var så om Marcus. Något nytt fanns i mig som aldrig hade varit där förut. Jag har varit kär innan, men detta var på en helt annan nivå som jag inte hade befunnit mig på tidigare. Det fanns ett slags lugn i mig. En känsla av att jag hade hittat hem. Hittat rätt. Jag kände mig trygg. Låter fånigt, men jag kände mig hel. Han kompletterade mig.


Hur det känns att gifta mig så ung? Det går inte beskriva exakt, men det känns underbart. Jag vill inte fokusera allt för mycket på att jag just gifter mig ung. Visst, jag gör ju det, men det är verkligen inte det som det ska handla om. Jag gifter mig för att jag älskar Marcus och jag vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Många tycker säkert att vi borde vänta några år tills jag blir lite äldre.. Men varför? Varför kan folk inte se mig som en ung vuxen som är redo att gifta sig, redan nu? Jag känner mig redo. Det hänger mycket på ens partner tycker jag. Om det inte hade varit Marcus så tror jag knappast att jag skulle känna mig så redo för att gifta mig. Det är ett stort steg, det är det. Men jag känner mig trygg i det. Vårt äktenskap kommer vila i Guds händer och jag tror att det kommer gå jättebra. Vi lär oss så länge vi lever. Att jag gifter mig ung är bara ren tur ser jag det som. Att jag lyckades hitta kärleken så tidigt i livet och veta att det är rätt. Jag vill gifta mig, och det vill Marcus med. Så varför ska man då vänta när man av hela sitt hjärta verkligen vill och är helt säker.

Jag känner på mig att jag kommer älska livet som fru, och jag älskar tanken på en framtid med Marcus.