AlexandraWedebrand

Kärlek.

När man försöker med något men misslyckas om och om igen. När man tappert försöker igen och tänker "denna gången kanske det funkar", men ändå så gör det inte det. Tillslut kämpar man fast man nästan vet hur det kommer sluta, men fortsätter ändå med den svaga tron om att man kanske lyckas. Man håller fortfarande modet uppe trots sina tidigare misslyckade försök. Man går in med inställningen att man ska lyckas och hoppas att man gör det. Men när man går in med en sån inställning blir det nästan ännu värre när det skiter sig. Det känns tungt.

Men när det väl vänder, när man väl lyckas.. Den glädjen går inte beskriva. Man känner sig stolt över sig själv. Man har äntligen lyckats. Hur litet och meningslöst det än handlade om, så har man ändå lyckats med någon man kämpat med. Man höll ut och fortsatte kämpa trots att det kändes tungt. Det är något att vara riktigt stolt över. Förhoppningsvis har man lärt sig något till nästa gång också, och därifrån kan det nästan bara bli bättre.

Den lyckan när han är här hos mig. Den tryggheten. Den glädjen. Den kärleken.

Men också den klumpen i magen när han åker. Det hugger till lite varje gång. Vetskapen att den jobbiga saknaden efter honom drar igång igen så fort han har satt sig i bilen. Bara saknaden av hans närvaro. Han fattas mig nått så ofantligt när han är borta. Nästan lite löjligt hur mycket jag tycker om honom.

Han.

Nu råkar det faktiskt vara så att en av världens bästa människor som jag älskar mest av allt annat på denna jord, fyllde 21 år igår!!

Massa kärlek till dig,

min älskade syster "Paolin" <3

Johanna,

du är helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis!

Krullebulleunderbar är va du är!

 

 

Hon är glad. Hon trivs i stunden. Hon har många glädjeämnen i sitt liv. Hon är nöjd över livet.

Visst är det ganska mycket för henne nu. Ganska många stora och viktiga saker, som det hugger till i magen när hon tänker på det..

Men glädjen övervinner oron.

Liten snabb uppdatering om mig hur läget ligget nu..
Jag är lycklig. Jag är glad. Jag är nöjd. Jag lever.

Just nu, kan inget gå fel. För allting är så rätt! Jag har så mycket att se fram emot. Jag har så mycket att vara tacksam över. Jag har så mycket att vara glad för.
Jag har just nu bara anledningar till att vara glad!

Så sjukt länge och så obeskrivligt mycket som jag har velat detta! Kan jag knappt nu fatta att jag faktiskt har blivit antagen! Lilla jag, av så många som är så otroligt bra?! Vem hade trott det!?!? *CRAZYGLAD*

Har enda sen jag va där på audition gått runt och väntat på besked med världens klump i magen. Har velat veta, men samtidigt inte, eftersom jag har varit så fruktansvärt rädd för att bli nekad..

Jag är inte den som har världens största självförtroende, särskilt inte när det gäller sång. Jag ser mig själv inte som en som har fin röst och har självklar plats på scen. Jag jämför mig alldeles för mycket med alla runt omkring.
Det är nu under det senaste året som jag har börjat våga att lita mer på mig själv, och framför allt på alla de runtomkring mig och våga sjunga mer högt inför andra. Kanske inte många som lagt märke till det, men jag har verkligen kämpat med detta, eftersom jag vill verkligen sjunga, och jag vill känna mig duktig. Men det är inte lätt när man inte känner sig det.
Så jämfört med hur jag va för ett år sen, har jag kommit en lång väg nu.

Har fortfarande svårt att ta komplimanger som syftar på att jag sjunger fint. Så därav kan jag knappt tro att de tyckte jag va tillräckligt duktig för att platsa där! :')

Detta är min dröm. Jag har nu följt min syster under hennes år i Glimåkra, och det har skapat en dröm hos mig som bara har växt och växt. Att ha varit på konserter med hennes kör, har frambringat en sån "JAG VILL OCKSÅ"-känsla inom mig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Att ha träffat alla underbara mänskorna i hennes kör har fått mig att känna glädjen och viljan ännu mer. Att ha varit där nere hos henne, och sett hur hon har det.. längtan har bara blivit större och större! Jag vill, jag vill, jag vill!! Men det har alltid funnits de dära.. "men jag är inte tillräcklig duktig, konkurrensen är för stor.."


...Men de ville ha mig.

Har kommit på att jag kan låta väldigt deppig här. Eller jag låter deppig här rättare sagt. Jag är egentligen ingen sorglig människa som jag kanske kan framstå som här? Inte nånstans faktiskt.
Kan inte heller sätta exakta ord på allt. Men jag kan lite lätt sådär kort och gott säga att jag är trött. Jag är trött och har fullt med tankar i huvudet som snurrar lite för mycket. Det är ingen bra kombination för Alexandra. Och jag är en sån som skriver av mig när tankarna flyger, eftersom jag tror inte folk orkar höra på mitt tjabb och här kan man välja själv om man vill läsa mina tankar.

Men det jag egentligen ville ha sagt är att jag är inte sån här. Försöker hitta tillbaka till mig själv igen, men nu händer det lite allt för ofta att jag trillar in i blurret. Känner inte igen mig. Det gör mig ledsen också. Jag vill tillbaka till mig själv, mitt glada jag. Jag vill må bra. Något som jag vet kan få fram mig igen är mina vänner och familj. Men att alltid umgås med såna som gör en glad och göra saker som får en att va på topp, är det ingen som har tid med. Det finns ju något som kallas verklighet också. För min del är det skolan. Det roliga jag har, det är bara en dröm känns det som. Då svävar man på moln. Allt annat, det är verklighet.

Att må bra får vänta helt enkelt.

Livet går inte ut på att ständigt ligga på topp hela tiden. Man måste nästan ha varit i dalen för att uppskatta och lägga märke till toppen.

Dagarna går, men ingenting händer. Tiden rinner iväg utan att man lägger märke till det. Allt är som ett enda stort blurr. Kollen man hade, finns inte längre. Man bara flyter med. Man är någon annanstans i tanken. Någonstans längre fram i tiden bland fantasierna om hur man önskar det blir. Ju mer man är i framtiden man är i tanken, ju mer missar man av nuet. Va hände med "leva i nuet", när man inte trivs i nuet och bara vill framåt? "Lev i framtiden" funkar inte. "Att göra det bästa av situationen" då? När man inte har någon större ork eller vilja är det svårt att hitta ett motiverande driv som kan göra förändring.

Kan inte göra något åt situationen just nu för tillfället. Sluta tänka och överanalysera då. Släpp.

Att gå runt och vänta dag ut och dag in på ett besked som kan avgöra så sjukt mycket, kan vara ganska.. hmm hur ska jag säga det.. skitjobbigt?

Man går och väntar och längtar, men samtidigt räds man för att få svaret för utifall det visar sig att det inte var det man hoppades på.. Vad gör man då? Blir ledsen och besviken eftersom ens dröm har krossats med bara några ord.

Men vill inte tänka så långt. Jag vill inte bli så ledsen. Jag orkar inte vara så ledsen. Men att gå runt och tro att svaret blir precis det man vill och hoppas, blir som att ropa hej innan man har kommit över bäcken.

Det är svårt.

Jag älskar mina vänner. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottat för att jag har dem i mitt liv! Vänner som berikar mitt liv och gör mig till världens lyckligaste människa. Jag har bra smak på vänner helt enkelt. De är guldklimpar allihop! Var och en med sin egen lilla grej som gör just den personen så speciell och värdefull! När man skrattar så man inte kan få luft. När man känner att man kan vara sig själv helt och hållet. När man blir lycklig när man umgås med dem. Jag har tur.

..antar jag att jag kommer få den frågan några gånger nu, så det är väl lika bra att summera det här :)

För er som missat hade jag tidigare idag audition till gospelinriktningen på Glimåkra folkhögskola. *dröm*

Men som svar på frågan så säger jag "mjaaootjaeoujaamjaäeiooaa.. typ så."
Den som inte kan tolka det så kan jag översätta det lite lätt med några korta ord.. Det gick väl okej antar jag. Ni vet, när man gör något framträdande lägger man själv alltid märke till alla fel och tabbar man gör. Så va det idag med, fast det va inte bara jag som märkte tabbarna.. hahah :P självklart lyckas jag tappa bort en hel del text, särskilt på den låten jag kunde mest, på den versen jag kunde utantill, med text framför mig. Bra jobbat Alexandra.. -.- Sen va det lite "apa-efter-sång", och lite "jag-klapp-du-klapp". Även där fortsatte jag strula till det lite då och då :) Intervjun gick bra iaf. Aja, de log iaf genom hela så hoppas att jag gjorde gott intryck trots mina tabbar :P varför pratar jag om mina fel jag gjorde förresten? Det är ju inte så himla klokt av mig :O
Jag ändrar mig..... Det gick väl bra i helhet =]

 

Nu efter man varit där nere igen längtar jag som en liten gris på att börja (om jag kommer in)! Det är så sjukligt härligt där så man dör lite varje gång :)

Älskar allt med det!

Hoppas ni har haft lika lyckad dag som jag :)

Ciao!

När man inte kan förklara hur man känner så det går att förstå. När man inte exakt kan beskriva vad exakt det är som tynger. När man känner sig oförstådd så fort man öppnar munnen. När det bara känns fel. Det man gör. Det man säger. Det man tolkar. Det man tänker. När man också är medveten om att man förmodligen har fel. Att ens känsla och det man tror, inte är verklighet.

Allt det är bara nonsens. Bara en ond känsla. Bara dumma tankar. Allt är inte så illa. Inte alls faktiskt. Allt är väldigt bra egentligen. Bara den där känslan som trycker sig på då och då som är så fruktansvärt svår att kontrollera och hantera på rätt sätt. Hjärnspöken. Hjärnspöken som inbillar mig att jag inte kan. Att jag gör fel. Att jag säger fel. Att jag tänker fel. Det är bara skit. Jag kan visst. Jag är inte dum. Jag kan mer än vad jag tror. Jag klarar mer än vad jag tror. Jag är stark.

Men ändå kommer spökena när dem minst är välkomna. 




..Hate this part.

Första grillningen för i år med världens skönaste gäng hemma hos finaste Matilda :)