Tårar.
När det kommer till människor som jag älskar mer än livet, som betyder så mycket för mig att jag inte vill leva utan dem, som jag saknar så att det gör ont i mig, har jag separationsångest mer eller mindre varje gång jag skiljs åt från dem, för en längre tid. Min familj är sådana människor. Marcus är speciellt en sådan människa.. Det hugger i hjärtat och jag vill bara lägga mig ner och vägra. Det gör ont. Fruktansvärt ont. Det fattas en stor del av mig och jag känner mig halv. Tårarna rinner. Att sätta mig på tåget med en klump i magen och se han stå utanför kvar på perrongen, är lika fruktansvärt varje gång. Det värker i mig. Jag skriker inombords. Allt jag vill är att befinna mig i hans famn igen. Nära. Men jag åker ifrån honom. Tårarna rinner. Vad är det som är fel? Varför fortsätter jag plåga mig själv? Det kan jag inte svara på. Men jag tror detta är nyttigt, på något sätt även fast jag inte förstår det nu. Jag måste tänka så. Jag drömmer om framtiden och räknar alltid ner dagar tills jag träffar honom. Tårarna rinner. Jag måste lära mig leva i nuet. Men det är inte alltid lika lätt att leva sina tankar.
Jag längtar bara tills den dagen jag inte åker ifrån honom mer.
Jag saknar Dig.
Jag längtar bara tills den dagen jag inte åker ifrån honom mer.
Jag saknar Dig.
Kommentarer
Postat av: Maria O
Tack, det är inte bara jag! Jag har precis exakt samma känsla varje gång Jag lämnar Christoffer och familjen! Någon som förstår känslan!
Postat av: Emma Kullin
Jag måste bara säga att jag känner igen mig. Speciellt det där med att inte känna sig hel. Så vackert du har skrivit! Jag har levt utan Kristoffer i fem månader (fast jag var hemma över jul och nyår och då träffades vi naturligtvis). Men jag tror att det för något gott med sig - jag lär mig att uppskatta honom ÄNNU mer :) Kram.
Trackback
