AlexandraWedebrand

Sen i början/mitten av september har jag varit sjuk fram och tillbaka ända fram tills nu ungefär (med ett kort uppehåll i ca en och en halv vecka). Det har dassat ner mig ganska rejält. Ni vet, när man vill men inte har orken till att göra något och blir nästan för lat för att anstränga sig. Mestadels i sociala fall. Man börjar känna sig som en ensam individ vid sidan om alla andra, 7 steg bakom. Man stänger in sig i sig själv och inbillar sig fullt med grejer som man egentligen förstår är hur puckade saker som helst och att det inte stämmer. Helt plötsligt märker man att man inte känner igen sig själv längre. Var är den genuint glada, spralliga, spontana och positiva Alexandra? Nu känns det nästan som att jag beter mig som att jag är blyg, tråkig, kryper längst väggarna, asocial, märks inte så mycket osv. Ju längre tiden har gått nu, desto mindre Alexandra är jag. Jag känner inte igen mig själv. Alla här har ingen aning om hur det riktiga Alexandra är.

Något som påverkat fruktansvärt mycket att jag känt mig ensam, är att jag är den enda i klassen som bor ensam gosplare i en villa. Kompet har eget hus och kören är utspridda på 3 st villor med 6 rum i varje. Räknar man matten rätt inser man att det blir en för mycket. Guess what, det är jag som är "en för mycket". Jag blev den som inte fick plats. Resten av klassen bor tillsammans, förutom jag. Jag bor i en så kallad blandvilla med 4 stycken andra tjejer ifrån en annan klass ist. Tjejerna är jättegoa, men det blir absolut inte samma sak nånstans. Jag hade levt i tanken med att bo så som dom andra i klassen gör, hela förra året när Pauline gick här. Så som det blev nu hade jag inte änns föreställt mig kunna hända. Från början såg jag inga problem med det. Då var det bara att springa över till någon annan villa om man ville ha umgänge. Men tillslut känner man sig som en ständig gäst och i vägen. Det känns inte normalt nånstans och det känns som att man ständigt trycker på. Det är svårt att förklara. Men tillslut så går man helt enkelt inte över till de andra längre.

Jag är egentligen en sån som inte alls har några problem med att t.ex springa över till någon annan villa och hänga. Det brukar vara jag som kommer på roliga idéer och grejer att göra. Jag är den dära spontana och lite halvgalna tjejen som älskar äventyr och bus i alla dess former. Jag vill vara där när någonting händer och jag är inte direkt den som backar eller drar sig undan i första taget. Jag älskar livet och vill göra mitt bästa för att må så bra som möjligt och göra folk runt omkring mig glada. Att skratta är mitt största intresse och jag söker ständigt saker som gör att jag blir glad. Jag är den som försöker se något positivt i allt och göra bästa av situationen.

Nu har det känts som att jag har blivit en helt ny Alexandra.

Så i stället för att vara utåt och framåt och allmänt social, så har det automatiskt blivit så att jag har suttit ensam på mitt rum och pysslat med någonting själv ist. Samtidigt som jag har tänkt. Det är ju bra att tänka, kan endel tycka. Men om jag ska vara ärlig så är det inte alls bra nånstans.
* För det första, 3 månaders av bara Alexandra-tänk&funderingar när hon känner sig ensam, gör inte livet lättare precis eftersom tankarna oftast går emot henne.
* För det andra, ingen mår bra av att vara ensam eller känna sig ensam under en sån lång tid. Människan är inte gjord för att vara ensam, särskilt inte jag.
* För det tredje, Eftersom längtan efter pojken och familjen ständigt är på högsta grad, resulterar det i att man blir fruktansvärt ledsen.

Allt det ledde till att jag blev väldigt osäker på mig själv och självförtroendet och självkänslan har sjunkit till ca -8. Förvirringen var stor när jag först insåg att jag inte kände igen mig själv längre, och jag blev fruktansvärt ledsen eftersom jag hatade mitt nya "jag". 

Ni vet det där när man till utsidan ser ut att må bra. Man ler och nickar och säger att allt är fint när folk frågar, och försöker övertala alla andra att allt är okej. Men inuti bränner det och det känns som att man fräts bort sakta. Den man egentligen försöker övertala, är sig själv.

Allt detta är verkligen ingen annans fel än mitt. Ingen har ju vetat om något. Jag, mitt nöthuvud, har valt att hålla allt för mig själv. Det är jag som har dragit mig undan. Det är jag som inte har lydigt mitt sunda förnuft om att jag tänker tokigt. Stupid. Till vilken nytta skulle det va bra för? Lätt att vara klok i efterhand.
Att gå och tro att folk är tankeläsare och att de ser igenom mina små lögner om att allt är okej, är en rätt så korkad tanke. Min familj kan göra det. Men människorna här har inte känt mig i 19 år. De vet inte hur jag fungerar.

Det är bara jag som kan förändra situationen. Dags att växa. Få tillbaka styrkan och självförtroendet. Inse läget och göra något åt det. Allt sitter endast i mitt lilla huvud, och det är bara jag som kan kontrollera det. Det är upp till mig att ta mig samman och lyfta på arslet och gå ut och göra skillnad.

Jag är en sån som alltid tänker och lever efter "Det kommer bli bra, oavsett vad. Allt kommer lösa sig, för att i grund och botten är allt egentligen bra. Allt som krävs är att kämpa och hålla ut så lönar det sig nästan alltid." Jag är inte en sån som ger upp helt enkelt. Särskilt inte i tuffa tider. Been there, done that. Men jag har alltid tagit mig igenom det, och alltid fått bra resultat just för att jag har kämpat och haft tro. Det har gjort mig stark, och gett mig erfarenheter för livet. Jag har fortfarande tro att jag kommer älska livet här, trots att det har varit kämpigt i stort sätt hela tiden fram tills nu. Jag kommer förmodligen se tillbaka på detta året och tänka att det kan nog ha varit ett av mina allra bästa år. Delvis för att jag kommer ha lärt mig så otroligt mycket av det.