lika jobbigt varje gång.

Den lyckan när han är här hos mig. Den tryggheten. Den glädjen. Den kärleken.

Men också den klumpen i magen när han åker. Det hugger till lite varje gång. Vetskapen att den jobbiga saknaden efter honom drar igång igen så fort han har satt sig i bilen. Bara saknaden av hans närvaro. Han fattas mig nått så ofantligt när han är borta. Nästan lite löjligt hur mycket jag tycker om honom.


Han.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0