En tanke.

Jag tänker på alla mina fina vänner jag har träffat här. Vilka underbara människor som förgyller mina dagar. Vänner som jag vill behålla livet ut. Vänner som jag tycker så rysligt mycket om. Vänner som får mig att må bra. Jag tackar Gud var dag för att jag har fått lära känna dem.

Jag tänker på min älskade familj hemma i Nybro. Jag saknar dem. Allihopa. Jättemycket. Det blir en ganska stor förändring ifrån att ha bott hemma i 18 år och träffat hela familjen dagligen, och sedan flytta hemifrån och högst träffa dem var tredje vecka. Det finns ett hål i mig som bara de kan fylla. Tror inte riktigt att de inser hur mycket jag faktiskt saknar dem.

Jag tänker på min favorit. Han. Min fina Marcus. Det finns inte ord på hur mycket jag saknar Honom. Jag längtar så otroligt mycket efter att bara ha Honom nära.
Livet är så mycket bättre när han är på en armlängds avstånd. Det gör ont att sakna Honom. Ibland vet jag inte hur jag ska bete mig. När längtan resulterar i tårar som aldrig vill ta slut och det värker i hela mig. Han betyder alldeles för mycket för mig för att det inte ska göra ont att sakna Honom. Det ska göra ont. Det kallas bara äkta kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0