AlexandraWedebrand

Har kommit på att jag kan låta väldigt deppig här. Eller jag låter deppig här rättare sagt. Jag är egentligen ingen sorglig människa som jag kanske kan framstå som här? Inte nånstans faktiskt.
Kan inte heller sätta exakta ord på allt. Men jag kan lite lätt sådär kort och gott säga att jag är trött. Jag är trött och har fullt med tankar i huvudet som snurrar lite för mycket. Det är ingen bra kombination för Alexandra. Och jag är en sån som skriver av mig när tankarna flyger, eftersom jag tror inte folk orkar höra på mitt tjabb och här kan man välja själv om man vill läsa mina tankar.

Men det jag egentligen ville ha sagt är att jag är inte sån här. Försöker hitta tillbaka till mig själv igen, men nu händer det lite allt för ofta att jag trillar in i blurret. Känner inte igen mig. Det gör mig ledsen också. Jag vill tillbaka till mig själv, mitt glada jag. Jag vill må bra. Något som jag vet kan få fram mig igen är mina vänner och familj. Men att alltid umgås med såna som gör en glad och göra saker som får en att va på topp, är det ingen som har tid med. Det finns ju något som kallas verklighet också. För min del är det skolan. Det roliga jag har, det är bara en dröm känns det som. Då svävar man på moln. Allt annat, det är verklighet.

Att må bra får vänta helt enkelt.

Livet går inte ut på att ständigt ligga på topp hela tiden. Man måste nästan ha varit i dalen för att uppskatta och lägga märke till toppen.